Vem är jag...?

Som så många gånger under min resa så undrar jag oftast vem jag är....

För många människor är det solklart, vem man är och allt runt omkring en, samt ens vänner som vet hur man har varit m.m

Men så när man möter sig i en livskris och man blir tvungen till en uppgörelse, att bekänna färgen för vem man egentligen är, så är det som att öppna en överraskande present där man inte har en aning om vad som döljer sig i paketet.

Att möta upp sig själv under sådana här former kan vara både befriande och jobbiga!!!

Som liten så var jag otroligt känslig för omgivningar och dess energier.
Som barn och ungdom så körde jag på,........ då hade något lagt sig över mig likt en sköld eller hinna som skyddad mig,  från att inte känna efter och likt en robot så tog man allt från mobbing, stryptagen, våta servetter som kastades på en, till illatalande och knytnävsslag i ansikten  till att inte reagera som blev till en vardag i uppväxten.

Så klart man slog av sitt inre, satte upp en sköld och körde alldeles för fort för att slippa känna efter.

Men kroppen glömmer inte... varken slagen, styptagen eller mobbingen och allra minst glömmer inte kroppen vem jag en gång var och jag är som person innerst inne!!!

När allt hopar sig, stressen ökar, jag kör på för fort för att slippa känna efter, när det man tror är i livet och i ens glans dagar.... ja då säger kroppen stopp och belägg och kraschlandar med Livskris som ett faktum!!

Till slut måste jag konfrontera med mig själv, jag vill inte först..... precis som i chock, så kommer alla stegen så fint tillbaka,.............. chock, förnekelse, bearbetning,.....

Jag ville då ha mitt liv tillbaka, det jag tyckte var så underbart bra!!! Min hobby, fritidsintressen, mitt älskade arbete som jag dyrkade, alla mina vänner m.m

Då såg mitt liv fantastiskt ut och jag mådde bra enligt mig själv, med en speed som var enorm inombords och så väl utan för min kropp.
Jag hade tusen järn i elden, jonglerade värre en den bästa jonglören!!! Jag borde ha vunnit!!!

Så saknar man förlusten, gråten och förtvivlan fanns inombords i mig och gud vad jag hatade min kropp!!!
Sedan kom en stund när min egna tävlan var att försöka lura mig själv, ja jag vet dumt att misslyckas, men det är en slags överlevnads instinkt att försöka få makten tillbaka och få tillbaka mitt gamla bra liv som jag trodde då.
Tävlan inom mig att lyckas vinna över min kropp, var så stark, och allt fokus gick då åt till att för alla medel bekämpa detta och jag skulle vinna.

Därefter kom tiden då jag började sakta men säkert börja luska ut vem jag egentligen är, lyfte på locket till paketet så försiktigt för att se vem jag är.....

Allt kunde ju inte komma på en gång till mig, utan steg för steg har jag funnit bitar av vem jag är och som jag egentligen visste från början vem jag var.

Från början så känslig för stress och otroligt känslig för energier, medial var jag som liten, men hur skulle jag hantera detta i denna världen.
Som ungdom så har jag alltid gillat att verkligen stå för den jag är, jag hade kläder och frisyrer samt hårfärg som inte andra kanske hade och jag älskade att få vara med djuren, naturen.

Sedan kom en tid som nybliven mamma, Svensson morsa, där jag kände ansvar för mina barn likt pappan till barnen. Jag klev in i en roll för att jag ville bli så bra mamma som möjligt, precis som alla mammor vill bli!!!!

Man vill göra sitt bästa för barnen utifrån sina egna förutsättningar och sina värderingar man har. Jag ville vara en sådan mamma som gör sitt allt för barnen och visst gjorde jag detta ur min synvinkel på det hela.

Barnen blev större, Livskrisen kom ifatt mig... fortfarande mamma, Svensson morsa kanske..... men nu blev jag helt enkelt tvungen att söka svar på vem jag var för att finna roten till allt detta med mig som person.

Min andliga och mediala del av mig växte och jag trivdes väldigt mycket i denna utvecklingen. Jag gick kurser och läste mycket om det andliga och mediala och träffade nya vänner i samma genre.
Här i det andliga kändes så naturligt och så väldigt trivsamt, ingen stress, inga hårda nedlåtande ord till varandra, utan här accepterade man varandra för den man är.

Denna utveckling i mig blev allt större, jag började att förändras.... gillade inte samma tempo som när jag jobbade, började känna mer av stressens faktorer nu än tidigare och att lugna platser kändes bra mycket skönare.

Vissa vänner släppte jag taget om, fast jag saknade dom, men kände att det skadade mig mer än vad det gjorde glädje och nytta för mig. Kändes sorgligt på ett sätt men befriande på ett annat sätt. Det var som vi hade växt ifrån varandra, så för mitt egna bästa så avslutade jag en del vänskaper.

Jag byggde ny vänskapskrets där jag kunde få växa och känna harmoni och utvecklas inom det jag trivdes med.

Att säga farväl till vissa och välkommen till andra känns aldrig rätt på ett sätt och aldrig fel heller, för det är ju alltid tanken att man skall må bra som gör att vi tvingas göra val här i livet.

Jag är fortfarande inte klar på min resa Vem är jag? Utan den kommer att fortsätta ett bra tag till och jag jobbar fortfarande på min egna utveckling, likt en tonårings personlighetsutveckling,......... Identiteten!!!

Vissa är besvikna och sorgsna över att ha förlorat mig, andra arga och förbannade och en del glada för den jag är!!!

Det är sorgligt även för min egna del, att få först utstå min egna resa, sedan att andras reaktioner också påverkar mig indirekt och visst önskar jag att jag inte hade utsatt varken mig eller andra för denna resa, då det blir slitningar och slitningar mår ingen bra av.

Men jag tror eller rättare sagt vet, att jag måste genomgå denna resa för att finna Vem jag är egentligen, så att jag hamnar rätt på min Livsväg där jag hör hemma <3 <3 <3

Så spegel spegel....

Vem är jag?

Glitter Graphics